Med anledning av begravningskramandet som spalten tog upp den 9 september kom ett mejl  med så kloka och goda synpunkter att det får ersätta fråga-svar i dag.

Magdalena Ribbing

En kommentar angående frågan om Begravningsbruk. Närmare bestämt den där frågeställaren tog upp frågan om (o)skicket att krama om anhöriga efter defileringen förbi kistan.
Låt mig få ge några perspektiv efter dryga 18 år som präst.

Vid känslosamma begravningar vill många, helt naturligt, vissa sin medkänsla och omsorg till de anhöriga genom att ge dem en kram.
Vill här inte spekulera i vem som egentligen tröstar vem. Det vill säga om det är den som kramar om som egentligen gör det för sin egen skull och för att känna att man ”gjort något” eller om det är av äkta omsorg om den anhörige.
Oavsett vilket blir resultatet detsamma. Den anhörige, som oftast sitter ner och därmed, bortsett från den känslomässigt jobbiga situationen, redan är i fysiskt underläge, måste finna sig i att bli omkramad. För i den situationen är det ytterligt svårt, för att inte säga omöjligt, att värja sig mot en kram, hur ovälkommen den än må vara.
En annan effekt är också att då en börjar med att krama om, övriga känner sig mer eller mindre tvingade att följa efter.
Otaliga är de gånger jag upplevt att begravningsgäster radat upp sig på led och väntat på att få krama om den anhörige, trots att det kanske egentligen inte vill.
Har i samtal efteråt med begravningsgäster fått höra repliker som ”Jag ville ju inte krama om NN, men det skulle se så konstigt ut om jag inte gjorde när alla andra gjorde det”
Otaliga är också de anhöriga som upplevt detta påtvingade kramande som det absolut mest jobbiga under hela begravningsakten och något som istället för att trösta, lagt mer tyngd på bördan.

Kort sagt. Denna ”sed” som börjat uppstå är ibland ett problem. Hur god tanken bakom än är.

Numera brukar jag samtala med anhöriga om detta före begravningen för att efterhöra om de vill bli omkramade. För en del upplevs det som det är avsett, dvs som tröstande, men det stora flertalet uttrycker att det just då och där vill få sitta ”ifred”.
Lösningen brukar bli att jag som officierande präst står ganska nära de anhöriga och helt enkelt går in och stoppar när andelen ”kramare” blir för många och för påträngande. Visserligen har det föranlett ett antal arga blickar och en eller två utskällningar efter akten där jag fått berättat för mig att jag är kallhjärtad som inte låter anhöriga krama om begravningsgästerna för att trösta dem (sic!) Men det är något som jag i omsorg om en sörjande änka/änkling/förälder/barn gärna tar.

Det vore bra om Hyfs & Stilspalten kunde hjälpa oss präster, för jag är absolut inte ensam om dessa upplevelser och tankar, att sprida den enkla uppmaningen att låta de sörjande få sörja ifred under själva begravningsakten.
Låt eventuella kramar komma efteråt. Och framförallt; låt de anhöriga initiera dessa. Överfall dem inte!

Maria Scharffenberg
kyrkoherde, Svenska kyrkan i Wien

Fråga: Det finns många exempel på internet på texter om vad som kan skrivas i tackkortet efter en begravning. Men min mamma hävdar bestämt att det alltid också ska vara ett fotografi på den döde i tackkortet. Själv har jag sett att tackkorten kan ha olika symboler, till exempel ett foto, en blomma, ett kors etcetera.

Finns det något rätt eller fel här?

Svar: Det finns inte någon ”regel” som säger att det ska vara en bild på den som avlidit på tackkorten. Tackkort, bäst om de är handskrivna, det räcker med ett par rader, ska mycket riktigt skickas till de vänner och släktingar som har närvarat vid begravningen. De som har skickat kondoleanser av något slag ska likaså tackas skriftligt – allt detta om man är korrekt och vill uppföra sig rätt enligt gammal sed. Traditionsenligt ska inte de som har övervarat begravningen tacka de anhöriga för detta eller för förtäring vid minnesstunden. De som har närvarat har därmed hedrat den som begravts, och för denna hedersbetygelse ska de tackas av de anhöriga.

De som skriver dessa tackkort kan lika gärna som att ha en bild på kortet avstå från det. Några kors eller andra symboler är inte alls förväntade i dag.

Förr hade tackkorten liksom all korrespondens från den avlidna personens anhöriga i det som då kallades sorgehuset, svarta kanter på de vita brevpappren och korrespondenskorten. Det är en sed som är helt bortlagd. De utanför sorgehuset som skrev och kondolerade – beklagade – skrev aldrig på sorgkantade kort eller brevpapper, dessa svarta kanter hörde till de närmast sörjande, jämför med sorgklädsel.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vad är egentligen rätt och bra när det gäller begravningar och barn?

En vän till mig har gått bort. Självklart vill jag vara med på hennes begravning. Det känns även naturligt att min man och vår dotter följer med. Vår dotter är 1,5 år och jag vet inte om det är okej att hon följer med eller inte.

I min värld kan barn följa med på nästan allt så länge man som förälder är smidig och anpassningsbar, till exempel att det inte är saker sent på kvällen när barnet skulle ha sovit och om barnet stör väldigt mycket får man gå därifrån. Till exempel på en konsert i säg konserthuset skulle jag såklart aldrig ta med ett barn (men DN:s gratiskonsert vid Sjöhistoriska uppskattade vår dotter mycket och alla runt omkring oss verkade bara tycka det var roligt med en liten i publiken).

Men åter till begravningen. Jag föreställer mig att vi sitter ganska långt bak i kyrkan och tar med någon underhållning till vår dotter, till exempel en bok att bläddra i eller ett mjukdjur. Skulle hon föra en massa oväsen eller vilja springa omkring får min man helt enkelt gå ut med henne en stund. Men nog får barn höras i alla fall lite grann?

Är det här okej eller tänker vi helt galet? Kanske borde vi fråga min väns föräldrar vilket de föredrar? Jag är ändå nyfiken på vad som är kutym sådana här gånger.

Barnet i sig har ju sannolikt ingen behållning av begravningar men jag har aldrig riktigt förstått grejen med att ständigt skilja på barn och vuxna, ha barnbord (ofta med egen mat) vid diverse tillställningar etc. Jag tycker det är självklart och naturligt att olika åldrar kan vara tillsammans och jag minns att jag själv uppskattade att få vara med de vuxna på det som de gjorde när jag var liten.

Svar: Det handlar inte så mycket om vad man själv som förälder tycker angående sitt barns rätt att vara med vid olika ceremonier som om den hänsyn man ska visa övriga. Är det en mycket närstående, förälder, syskon, mor- och farförälder, som begravs kan det vara viktigt för barnet att få vara med, inte minst för att veta detta i framtiden. Men att ta med ett barn på en begravning för att det kan vara trevligt för övriga begravningsgäster att se ett barn under ceremonin – nej, endast om de anhöriga särskilt har bett att barn ska tas med, vilket nog är ovanligt.

Små barn på bröllop kan vara väldigt störande hur gulliga de än är, likaså barn på begravningar. Detta slags högtider är precis som du skriver knappast intressanta för barnet som kan förstöra stämningen grundligt även om de har leksaker att sysselsätta sig med. Du skriver att barn får höras lite grann, tycker du. Vad är lite grann? Du har säkert en underbar liten unge men du kan inte förutse hur hon bär sig åt i en helt ny och kanske rentav skrämmande situation – så låt henne stanna hemma.

Fråga inte de anhöriga. Vad tror du att de uppfattar att de måste svara?

Och: DN:s barnvänliga utomhuskonsert är något helt annat än en begravning.

Magdalena Ribbing

Fråga: Vem räknas som nära anhörig på en begravning? Min ingifta moster har avlidit. Våra familjer har umgåtts väldigt mycket under min uppväxt, och vi sågs senast för ett par veckor sedan. Räknas jag som nära anhörig och tar på mig vit slips på begravningen, eller ska jag ha svart slips?

Vi kommer att gå på begravningen och ha en krans vid kistan. Jag har naturligtvis hört av mig till mosters familj i samband med dödsfallet, men jag undrar om det är brukligt att också skicka en kondoleansbukett nu direkt efter dödsfallet eller gör man det endast om man inte går på begravningen?

Svar: Frågan om begravningsslipsfärg hör till de ständigt återkommande till spalten. Så är det också en närmast unik svensk sed att män med sin slipsfärg markerar släktnärhet till den som begravs.

Nära anhöriga män har vit slips vid begravning. Till nära anhörig räknas de som är i rakt upp- och nedstigande led till den som begravs och några därutöver: make, far, son, bror, barnbarn plus de män som hör ihop med de biologiskt närmast anhöriga, alltså måg, svåger, svärfar osv. Ingifta och därmed jämställda har samma familjestatus som de biologiska anhöriga. Även kusiner kan ingå bland de närmast anhöriga.

För dessa män gäller den svenska seden vit slips vid begravningen. Övriga män har svart eller mörk diskret slips.

Har man en nära relation till den som begravs kan man ha vit slips även om man inte hör till de nämnda kategorierna. Du kan alltså av flera skäl ha vit slips.
Det händer att någon utanför denna krets har vit slips och att de anhöriga blir störda av vad de uppfattar som intrång i deras familjenärhet – sådant har jag fått frågor om ibland. Enklast är att göra som du, ta reda på vad som gäller. Men det är onödigt att ta illa upp om någon väljer ”fel” slips. Antingen är det okunnighet eller så kan det tolkas som en vilja att visa sig närstående den som begravs.

Kvinnor har inte slips vid begravning om de vill följa vedertagen sed.

Blommor, kondoleansbukett, skickar man för att visa sitt deltagande med de närmaste. Det kan man göra oavsett närvaro vid begravningen. Lika korrekt är ett personligt brev eller kort där man skriver ett par rader, gärna något fint minne, om den som gått ur tiden. Att man skickar en krans till begravningen – eller en blombukett – dessutom är också rätt, om man vill göra det. Kondoleanser ska enligt gammal sed skickas innan begravningen har ägt rum.

Magdalena Ribbing

Fråga: En av mina bästa vänner ska begravas. Jag är förkyld och hostar och snorar. Det blir nog hundra personer i kyrkan och på minnesstund. Ska jag gå ändå eller stanna hemma av hänsyn till de andra sörjande?

Svar: Stanna hemma om du är kraftigt förkyld. Det kan vara högst besvärande på en begravning med någon som hostar och låter mycket. Nysningar och hosta är visserligen nästintill normalt men under den högtid som en begravning är kan kraftigt hostande-nysande förstöra delar av ceremonin för övriga.

Eller, om förkylningen är rimligt hanterbar: gå i kyrkan och sitt längst bak, med en trave pappersnäsdukar till reds. Se till att ingen sitter nära dig för att inte bli smittad. Och avstå från minnesstunden där du måste vara nära andra, men förklara för de anhöriga varför du uteblir.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag har varit på flera begravningar på sistone. Varje gång togs foton på släkten och vännerna – under själva ceremonin och därefter, när vi satt på restaurangen. Fotograferna kom de sörjande inte alltför nära, men ändå tycker jag att sådant är mycket opassande. Folk gråter och sörjer och en begravning är inte någonting som man kommer ihåg med stor glädje efteråt.
Jag vill inte att någon tar foto av mig på en sådan dag och skickar runt dem. Men samtidigt vill jag inte heller tillrättavisa någon på en sådan dag. Vad ska jag göra? Om jag pratar direkt med fotografen: spelar det någon roll om det handlar sig om en nära anhörig som har dött? Begravningsgästerna är ju då också mina gäster – jag ansvarar för deras välbefinnande. Ska man hänvisa till att fotografering på begravningen inte är tillåtet redan när man meddelar att någon har dött? Vad gör man då när någon ändå plockar fram sin mobil eller kamera?

Jag är mycket osäker i den frågan. Jag vill inte gräla med någon. Man är ju inte på sitt bästa humör på en sådan dag och kan inte stå ut med en engagerad diskussion.
Dessutom har jag fått intryck att det är bara jag som känner obehag vid fotografering på en begravning. Kanske är det någonting modernt som jag måste acceptera.

Svar: Det är relativt en ny vana, detta att fotografera begravningar. Det kanske beror på att officiella personers begravningar fotograferas för tidningar och TV, och att andra därför tror att det är rätt att göra så. Möjligen läggs begravningsbilder också ut på Facebook, det vet jag inte men anar det värsta. Du är inte ensam om att uppfatta det som obehagligt med denna dokumentation av begravningar.

Tyvärr tror jag inte att man kan hindra det helt. Däremot ska de anhöriga kunna säga till begravningsbyrån att fotografering inte tillåts och att detta ska meddelas de som anmäler sig till minnesstunden. De som går på begravningen men avstår från att delta i efterföljande mottagning behöver ju inte anmäla sig, och då får kyrkvaktmästaren eller någon från begravningsbyrån säga till vid ingången till kyrkan att fotografering inte är tillåten.

Om man som anhörig vill be officianten säga detta innan ceremonin inleds går det också bra. Det är de anhöriga som bestämmer hur de vill ha det. Begravningsgästerna kan inte göra som de vill.

Ibland vill de anhöriga ha bilder från begravningen som minne eller för att skicka till andra anhöriga som inte kunnat närvara. Då brukar bilder tas en stund innan övriga anländer, eller när ceremonin är avslutad.

Att säga till någon som fotograferar att man inte vill vara med på bild är en självklar rättighet. Det räcker om man vänligt säger till den som börjar ta bilder att man inte vill fotograferas. Det kan varken missförstås eller uppfattas som oartigt.

De som övervarar en begravning ska inse vad den är: en sorgehögtid och ett avsked.

Magdalena Ribbing

Fråga: I och med den sorg som inträffat så borde man markera på något sätt det inträffade.
Svart armbindel eller?

Man kan liksom inte bara låta Donald Trump som näste USA-president passera utan att markera sorg.

Svar: Sorgband kring rockens vänstra överärm eller över rockslaget är en i nutid sällan använd markering av förlust av en nära anhörig. Framförallt de som saknar den helt svarta klädsel som är den traditionella sorgmarkeringen använder sorgband, så exempelvis om landssorg påbjuds – ovanligt i dagens Sverige – när ett statsöverhuvud har avlidit eller en stor nationell katastrof med många dödsfall har inträffat.

Däremot finns inga vedertagna markeringar över sorg eller beklagande eller besvikelse för en uppstånden politisk situation.

Man ska inte förväxla eller blanda ihop personlig sorg med politisk. Men man kan med fördel meddela sin uppfattning på de sätt som fungerar: muntligt, skriftligt i tidningars debattsidor och insändarspalter samt på sociala medier.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag undrar om man tackar för senast efter en begravningslunch?

Svar: Följer man gammal sed tackar inte begravningsgästerna för något i samband med begravningen. De hedrar man minnet av den som har begravts genom att närvara. Därmed är det de anhöriga som ska tacka de som har varit närvarande. Man kan inte ”tacka för senast” för en lunch eller mottagning som har skett i samband med en begravning, men samtidigt känns det ju lite märkligt att inte alls tacka för en lunch.

Enligt min mening kan man som begravningsgäst numera gärna höra av sig på något sätt. Exempelvis kan man skicka ett kort med text ungefär ”X:s begravning var så vacker och fin och samlingen efteråt så minnesrik – jag är tacksam att jag var med.” Eller något annat som du tycker passar bättre, men alltså inte ”tack för senast” vilket är ett begrepp som används för en bjudning avsedd att vara trevlig och underhållande.

Magdalena Ribbing

Fråga: En kär vän har gått bort.

Nu närmar sig begravningen. Det visar sig att den närmaste familjen har upprättat en lista på vilka som är välkomna till begravningsgudstjänsten. Vi är många vänner till den bortgångna som vill ta ett sista farväl och visa vårt deltagande med familjen, men inte finns på listan. Det finns inga konflikter, utan familjen låter bara meddela via olika ombud att begravningen är för de närmaste.

Somliga av oss vänner finns på listan. Andra inte. Detta känns mycket olustigt utöver att vår kära vän har gått bort.

En begravning i Svenska kyrkan; den är väl öppen för alla?

Svar: I princip är Svenska kyrkans kyrkor öppna för alla. Vem som helst kan alltså gå på en begravning liksom en vigsel eller ett dop. Men det är olämpligt, självupptaget och fel att närvara vid en ceremoni i kyrkan när man vet att de anhöriga inte vill det. Ni som inte finns med på listan över de som familjen vill ska närvara måste finna er i detta.

Anledningen till att ni inte finns på listan över önskad närvaro kan vara vad som helst: att ceremonin uppfattas som ännu tyngre med stor närvaro i kyrkan, att de anhöriga bara vill ha de mest närstående av familj och vänner där, att den som begravs själv hade upprättat denna lista. Oavsett orsak måste man respektera denna vilja från de som djupast berörs av begravningen. Den som begravs noterar inte närvaron, de som är närstående bär den närmaste sorgen och är de som ska visas hänsyn.

Om man trots familjens önskan övervarar begravningen är det verkligen inte att visa deltagande med familjen utan tvärtom att egoistiskt nonchalera familjens vilja.

Att man vill ta, som du skriver, ett sista farväl är förståeligt. Men i ett läge som detta – inte ovanligt i nutid – kan man ha sitt farvältagande på annat sätt. Det bör gå att ordna en stund hos någon av er som inte är med på listan, tända ett ljus och minnas er vän utan att ni är med vid själva ceremonin i kyrkan.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min frus systers man har avlidit.

1. Hur räknas den avlidne i släktskapet?
2. Jag har alltid kallat honom för min svåger, är det rätt benämning?
3. Begravningen kommer att bli ganska snart; ska jag ha vit eller svart slips?
4. Hur som helst, räknas min fru till nära anhörig och ska sitta med de allra närmaste anhöriga?
5. Min fru och jag ska väl alltid sitta tillsammans oavsett var?

Svar: Ett syskon är en av de närmast anhöriga till den som begravs. Ett syskons etablerade partner, gift eller inte, har samma familjestatus som den anhöriga/e.

Svåger eller svägerska är den som är etablerad partner till ens syskon. Familjestatusen gäller även den som är gift/etablerad partner med en person som har en svåger eller svägerska. Din hustrus syster är din svägerska, hennes make var din hustrus svåger och alltså även din svåger.

Ett syskon sitter vid en begravning längst fram till höger i kyrkan (enstaka undantag finns i ett fåtal kyrkor där anhöriga ska sitta till vänster vilket kyrkans personal informerar om) med övriga närmast anhöriga. Är dessa så många (partner, barn med partner, barnbarn, föräldrar) att de fyller första bänkraden sitter syskon på andra bänkraden. Du och din fru sitter tillsammans eftersom ni har samma familjestatus. Du har vit slips av samma skäl.

Magdalena Ribbing

Fråga: När min man avled meddelade jag självklart närstående (släkt och vänner) personligen detta. Eftersom dödsfallet skedde sent en lördagkväll, väntade jag med att ringa till söndagen.
Döm om min förvåning och upprördhet när jag måndag kväll förstod att detta hade lagts ut på Facebook! Jag är ingen vän av den typen av socialt ”umgänge” vilket min man inte heller var när han levde och jag tog mycket illa vid mig.

Av praktiska skäl hade jag ju då inte hunnit få ut dödsannonser i DN, SvD samt UNT.
Vi har en stor bekantskaps- och vänkrets och vem/vilka som tagit sig friheten att sprida dödsfallet via Facebook har jag inte en aning om, men någon som kände oss närmare kan det inte ha varit.

Det borde kanske påpekas för allmänheten att sådana tilltag som att meddela dödsfall via Facebook inte är som det ska vara – om man inte ombetts att göra det av närmast anhörig/a. Eller är det godtaget numera?

Svar: Ännu ett bevis på uselt beteende på Facebook av någon eller några beskäftiga oförstående personer. Naturligtvis är det helt fel att lägga ut information om någons död på Facebook, om inte de närstående själva gör det. Jag vet tyvärr inte vad man kan göra åt detta som ju kan vara förfärligt, kanske skadligt, om någon nära vän eller släkting inte hunnit få personligt meddelande om dödsfallet.

Den eller de som gjorde detta behövde väl en så kallad nyhet som de tänkte sig skulle göra deras Facebookkonto och därmed dem själva mer intressanta – och det är som sagt oursäktligt. En avlidens närstående måste ha ovillkorlig rätt att meddela dödsfallet på det sätt som passar dem. Andra kan absolut inte ta sig den friheten. Man kan undra vilka egendomliga behov som driver vissa människor att bete sig så som du beskriver. Det kan oavsett orsak inte uppmuntras – vore Facebookvännerna anständiga skulle de stryka sig från detta konto.

Magdalena Ribbing

Fråga: Min far gick hastigt och oväntat bort nyligen. Min syster och jag i 30-årsåldern är ensamma kvar, då mina föräldrar är skilda sedan länge.

Till begravningen som närmar sig undrar jag om det är passande för mig som dotter att ha en liten huvudbonad? Jag har en hårklämma i svart med ett svart flor att bära lite på sidan. Kan detta passa eller är det bättre att avstå?

Svar: Det är korrekt gammaldags sed att kvinnor har något på huvudet vid begravning – men inte en hårklämma med flor, det verkar mer som en cocktailhatt. En kvinnas begravningshatt ska traditionellt vara slät i matt material utan dekor eller med ytterst sparsam sådan. Man kan ha något som inte är lika traditionellt också, men som sagt, inte en hatt som kommer ens i närheten av cocktailhatt eller festtillbehör.

Mitt förslag är att du avstår från att ha något på huvudet vid begravningen.

Magdalena Ribbing

Tillägg: En hatt täcker helt eller delvis huvudet. En hårklämma är i vanligt språkbruk ett hårspänne av något slag avsett att hålla en del av frisyren på plats. Flor är att likna vid ett litet, glest nät. Slöja i sorgsammanhang är av tätare, döljande material och ett traditionellt sorgattribut.

Fråga: På bilderna från en begravning av en känd person häromdagen såg jag att de flesta som var där kom i mörka kläder och det var väl rätt. Men det var en man hade en hatt som såg ut att vara lila. Flera andra hade röda sjalar. En dam hade knallblå päls. Betyder det något speciellt att man klär sig så? Kan vem som helst göra det?

Svar: Vedertagen formell begravningsklädsel finns sedan länge. Med anledning av diskussionen om begravningshatt 30 mars understryker jag att mitt svar är en beskrivning av vedertagen korrekt klädsel, inte ett påbud, inte heller är det en redogörelse för min personliga smak.

Traditionell klädsel till begravning är för män en mörk kostym, svart eller mörkt blå eller mörkt grå, vit skjorta (absolut inte svart), svart slips. Det är endast de närmaste anhöriga som har vit slips. Mörk kavaj och udda mörka byxor går lika bra, men helst inte jeans. Svarta skor, inte gymnastikskor. För kvinnor gäller svart, mörkt grå eller mörkt blå kjol/klänning som ska täcka knäna. Långbyxor är helt godtaget numera för kvinnor. Överdelen ska inte vara urringad alls och ha ärm minst till armbågen. En mörk jacka med vit blus är också rätt. Svarta strumpor för de närmaste, grå eller naturfärgade för övriga. Kvinnor kan ha en diskret svart hatt. Änka, mor, dotter hade förr svart slöja över en slät hatt, men det är mindre vanligt i dag.

Flärdfulla plagg, lårkorta kjolar eller glada detaljer som de röda schalar du såg är fel, alltså olämpliga till begravning med konventionell klädsel, och detta oavsett vad man tänker sig att den som begravs skulle ha uppskattat. Sådant kan man ha endast om man ombetts därtill av de anhöriga. Väljer man i annat fall tydligt avvikande klädsel som du beskriver med starka färger osv, så är det ett ställningstagande som man tar personligen av någon anledning – men det är inte detsamma som etablerad god sed. Kanske syntes det mindre inne i kyrkan än på bilderna som togs utanför, en man tar ju av sig hatten vid kyrkporten, kanske hängde övriga av sig sina ytterkläder och röda schalar. Det är ändå formellt mer lämpligt att man inte har starka färger på väg till en begravning.

Anges i dödsannonsen ”Valfri klädsel” innebär det att begravningsgäster som inte har eller inte vill ha svarta eller mörka kläder väljer mörkt om de vill eller andra diskreta färger. Ofta är valfriheten en omtänksamhet av de anhöriga mot de gästerna som inte har svarta kläder.

Däremot betyder valfri klädsel inte, vilket man bör inse, att man väljer knallrött eller neongult eller liknande, inte heller festkläder förstås, utan den nertonade klädsel som visar respekt för minnet av den som är död och för de anhöriga liksom för den högtid som en begravning alltid är.

”Ljus klädsel” innebär att begravningsgästerna klär sig i andra färger än svart och mörkt. Då vill de anhöriga försöka skapa en ljus begravning vilket de närvarande ska respektera.

Hembygds- folk- eller nationaldräkt med sorgtillbehör är rätt på begravning.

Magdalena Ribbing

Fråga: Skulle gärna vilja ha svar på en fråga som jag funderat mycket på:
Tackar man för senast efter en begravning?

Svar: Enligt gammal sed är det begravningsgästerna som hedrar minnet av den som begravs genom att närvara. Man kan inte tacka för att man själv hedrar någon, och därför kan den som varit med vid en begravning inte uttrycka ett tack för detta. Tvärtom ska de anhöriga tacka gästerna för deras hedrande närvaro.

Men det är inte fel att den som varit med vid en begravning och är vän eller släkt med de anhöriga ringer eller skickar ett meddelande och säger/skriver att begravningen var så vacker, ett fint minne, eller något sådant.

Man kan med fördel avstå från att skriva ”tack för begravningen och kaffet därefter” – de som är formalistiskt traditionella skulle fortfarande se det som lite olämpligt.

Magdalena Ribbing

Fråga: Det senaste året har några kollegor och vänner gått bort. Jag har skickat bidrag till deras minne genom BRIS och Läkare utan Gränser… via begravningsbyråerna. Förväntade mig tack, men det har helt uteblivit.

Är det inte brukligt att skicka tack längre?

Svar: Jo, du borde få ett tack, men det är inte alltid som denna gamla sed är känd av de anhöriga. Kanske inte heller begravningsbyråerna informerar om detta?
Sorgehuset sade man förr i tiden om de närmast sörjande. De som hörde till sorgehuset skrev tack för släktens, vänners, arbetskamraters och andras närvaro vid begravningen – denna närvaro innebär ett hedrande av den som begravs och för detta tackar sorgehuset. Man skrev också ett tack för kondoleanser, blommor, bidrag till välgörenhet. Tacken var ofta personliga. Ofta använde sorgehuset vita korrespondenskort med smala svarta kanter. Kondoleanser och blommor skulle skickas innan begravningen ägde rum och tackkorten för detta skulle skickas inom en månad efter begravningen.

Men det var då det, när människor inte bara tog emot andras omtänksamhet och vänlighet utan också tackade för den. Nu kommer sällan dessa förr så viktiga tack. Man kan förstå det, människor har mycket att göra, den som sörjer en anhörig förmår inte skriva tack till många människor, det känns oöverkomligt och då låter man helt enkelt bli. Men de som skickat blommor, brev, bidrag vill veta att detta har kommit fram. Skriver man som sörjande inte inom den gammaldags månaden så kan man ändå försöka få iväg ett aldrig så kortfattat tack när man orkar och hinner, inom två månader, eller tre. Att helt låta bli att tacka är inte bra. En annons med ett allmänt tack ersätter inte heller fullt ut den personliga raden ”tack för din tröstande omtänksamhet” som visserligen tar en minut tid att skriva men blir så mycket mer betydelsefullt för de personer som ansträngt sig att visa sin medkänsla.

Magdalena Ribbing