Fråga: Kan man gå på en begravning för någon som man beundrade men inte har träffat? Och hur gör man med minnesstunden efteråt, går man dit för att hedra den som avlidit, utan att man känner någon?
Svar: Du ställer en fråga som har blivit mer aktuell på senare år. Därför svarar jag med att resonera om hyfs och stil angående begravningar i nutid – men jag understryker att mitt resonemang inte riktar sig enbart till dig.
Begravningar av officiella personer faller utanför det jag nu beskriver, liksom begravningsseder i andra kulturer än den som överväger här. Det är också viktigt att framhålla att förr kunde begravningar vara ett sätt att umgås. Med dagens möjligheter till kommunikation är det inte så.
Som det förefaller av frågor och berättelser vill många numera närvara vid begravningar utan att ha haft någon som helst kontakt med den som begravs. Man vill gå dit för att man kände till, men inte personligen var bekant med, den som begravs. Tyvärr anas ett intresse för de många, rentav kända, personer som förväntas delta.
Svenska kyrkan är öppen för alla och alla kan alltså i princip gå på en kyrklig begravning. Men så gör man inte. Det finns något som heter anständighet. Dit hör inte kändisnyfikenhet. En begravning är inte till för att vem som helst ska gå dit för att titta på andra människor. Det är knappast ”hedrande” för den som begravs med sådan närvaro, inte heller ”hedras” de anhöriga av för dem totalt obekanta personer. Begravningsceremonin är ett tillfälle till ett avsked eller avslut med någon som man hade kontakt med, en relation, vänskap eller släktskap med. I enstaka fall kan också ens närvaro vara ett stöd för någon av de anhöriga även om man inte hade någon kontakt med den som begravs, men då bör man veta att ens närvaro är önskvärd.
Vill man hedra en obekant persons minne kan man göra det på annat sätt än genom att gå på begravningen. Man kan skicka pengar till det ändamål som kan ha angivits i dödsannonsen, eller som man vet låg den som dött varmt om hjärtat. Man kan skriva till de närmaste och berätta om sin beundran för den som avlidit.
Om nyfikennärvaron vid begravningsceremonin av någon man inte kände är förskräcklig så finns något än värre som har berättats för mig från flera håll: den ytterst obehagliga företeelsen att vilja närvara för att ge andra uppfattningen att man kände den som begravs – och i samband därmed passar man på att äta gratis. Personer som varken har något med den som begravs eller de anhöriga att göra anmäler sig till begravningens minnesstund. I ordets mening obehöriga personer äter och dricker och träffar andra begravningsgäster som vore det ett allmänt party.
Pinsamt nog finns alltså sådant folk som går på begravningar utan att ha haft någon som helst relation till den som begravs därför att den avlidna personen var framstående, hade ett känt namn eller en betydelsefull samhällsposition. Må vara, om än tveksamt, om det finns plats för dem under ceremonin. Men att de därefter deltar i efterföljande aktivitet är djupt osympatiskt och ouppfostrat över alla gränser. På minnesstunden efter begravningen samlas de som kände den döda personen för att samtala och delge varandra goda minnen av vederbörande. Utomstående har ingenting där att göra.
Man kan notera att det i många dödsannonser numera saknas information om var minnesstunden ska äga rum, just för att hindra snyltarna. Platsen får man reda på först vid anmälan till minnesstunden. Men detta hjälper tydligen inte mot samvetslösa personer som helt saknar stil och hyfs.
Det borde vara självklart för varje vettig och anständig människa att inte oombedd gå på minnesstunden för den som man inte känt. Så din fråga som föranlett detta långa resonemang, besvaras med att du kan närvara vid begravningen om det ser ut att finnas plats. Men du kan inte gå på minnesstunden.
Magdalena Ribbing