Fråga: En jobbig fråga: en nära familjemedlem orkade ej leva längre.
Vet ej hur jag skall bemöta frågor om hur det gick till.
Varför vill släktingar och vänner veta detta?
Det räcker ej med: ”Varför vill du veta?”
De fortsätter fråga, och spekulera. Och det känns som om de petar i ett oerhört smärtsamt sår.
Vad i hela friden kan jag säga?
Svar: Du har min sympati – frågor kan vara outhärdliga och det är förfärligt när andra inte vill inse att de ska avstå från att ställa frågor.
Samtidigt kan vänner och släkt undra om detta oväntade som har inträffat. Kanske en del anar och vill förvissa sig om att de har förstått rätt. Eller så vet de inte men vill ha insikt. Men de måste förstå att de inte ska fråga dig, om inte du spontant berättar.
Du kan helt enkelt säga ”jag kan inte och vill inte prata om detta”.
Då kan de inte fråga mer. Skulle någon av nyfikenhet och mot förmodan fortsätta fråga så får du upprepa ”som jag sade, detta vill jag inte tala om, det måste du respektera”. Berätta inte något om du inte vill.
I vissa kulturer finns etablerad sed för hur man agerar inför den som förlorat en anhörig. I judendomen går släkt och vänner hem till den sörjande, tar med mat och stannar i timmar och dagar i medkänsla för att lindra sorgen. Den som sörjer får prata eller sitta tyst, omgiven av allas goda tankar. En afrikansk sed lär vara att den som sörjer tar emot besökare, själv sitter ner och släkt och vänner ställer sig i en kö framför den sörjande. Varje besökare säger: ”berätta” och så får den sörjande berätta vad som hände, sjukdom, olycka, annat, och gör detta om och om igen, kanske en hel dag i sträck. Traditionellt menar man att det är lindrande och välgörande att få berätta gång på gång om det stora obönhörliga som en människas död innebär.
I svensk kultur finns knappast numera vedertagna seder och uttryck för medkänsla med en sörjande. Alltför många intalar sig att de inte ska ”störa” genom att säga något. Men har man förlorat någon närstående måste man själv få bestämma om man vill prata eller inte.
Möjligen tror dessa frågare att din sorg lättas om du delar den med andra. Men de måste inse att de inte har rätt att fråga om hur självmordet har gått till. Rätt hade varit att säga ungefär ”all min medkänsla/alla mina varma tankar, kan jag göra något för dig?”
Vill du berätta så gör du det utan att tillfrågas om hur och varför.
Magdalena Ribbing