Fråga: Min make har avlidit efter lång tids sjukdom. Begravning har ägt rum i kretsen av de närmaste. Kondoleanser har skickats mest genom att skicka pengar till “Läkare utan gränser”.
Jag har reflekterat över på vilket sätt man hört respektive inte hört av sig. Den äldre generationen verkar kunna etiketten men jag har en känsla att den kunskapen behöver föras vidare till nästa generation som är mest van vid att kommunicera online.
Mina frågor är:
1. Något bra alternativ till uttrycket “beklagar sorgen”, vilket är ett trist uttalande?
2. Vem bör höra av sig muntligt/skriftligt till de anhöriga?
3. Vem bör skicka blommor/krans till begravningen?
4. Vem bör komma till begravningen – om den inte uttryckligen hålls inom kretsen av de närmaste?
5. Hur ser i dagsläget klädkoden ut på en begravning?
6. Bör de anhöriga höra av sig med tack för visat deltagande?
Svar: Man beklagar rätteligen inte sorgen, hur skulle man kunna beklaga en sorg? utan förlusten för den vars anhöriga har avlidit. Begreppen blir alltså ”jag beklagar din förlust, och deltar i din sorg”.
Eller så skriver eller säger man något mer personligt, som att man tänker på den som lämnats ensam, eller att man minns den döda personen som en så bra/god/rolig/fin vän.
”Vem” kan jag inte precisera, det beror helt på vilka som finns i en omgivning, närvaro, umgängeskrets, släkt.
Den som vill höra av sig gör det – någon regel finns inte för detta.
Anhöriga, vänner, arbetskamrater skickar blommor till den som är närmast sörjande, i det här fallet du, och/eller krans till begravningen.
Dessa kommer också till begravningen om de vill och har möjlighet.
Mörk och diskret klädsel är det vanliga i dag, inte alltid helt svart, men grått, mörkblått går bra. De närmast anhöriga brukar ha djupast sorgklädsel. Kvinnors sorghattar med slöja är i dag en bortlagd tradition. Men urringat, ärmlöst, lårkort osv hör inte hemma på en begravning.
De anhöriga ska tacka de som bevistat begravningen för att de därigenom har hedrat den som avlidit. Alla som har kondolerat ska också tackas av de närmast anhöriga, och allra helst med ett handskrivet kort, inte ett färdigtryckt.
Enligt gammal sed tackar inte gästerna för att de har varit med om minnesstunden. De har hedrat den döda personens minne, och det kan de själva inte tacka för, utan ska tackas av de anhöriga.
Magdalena Ribbing